Nu har det gått för långt! Okej, vi har fått utstå mycket. Vi har tagit oss igenom tuffa tider och klarat av de mest absurda motgångar. Men nu har allt gått över styr!

Hur kan en människa som är så god drabbas av så mycket ont? Gång på gång på gång?!
Jag trodde att livet började lugna ner sig. Att saker och ting började lösa sig. Att det där harmoniska livet jag så länge drömt om äntligen började infinna sig även i min verklighet. Men nej. När allt var som best skulle det vända. Tvärt om, över en natt.
     En dag var det bara inte längre. Lyckan föll och den drömvärld som efter så många år började bli verklighet skulle än en gång rivas ner. Rivas ner för att bli tuffare än någonsin att bygga upp.
Idag vet jag inte vart stenarna finns. Jag vet inge hur man blandar det där murbruket. Jag vet inte längre hur man bygger den där världen. I och med raset försvann min kraft. Den lilla kraft jag hade kvar efter år av kämpande, år av försvar. Nu orkar jag inte längre. Skillnaden mot förra raset är att det nu inte bara är min värld som rasat. Utan det värsta raset var hos någon annan. Någon som jag älskar så innerligat att jag skulle vilja gräva bort alla stenar. Sopa undan allt sönderfallet murbruk. Allt för att få bort alla spåren av raset. Jag skulle göra vad som helt för att stoppa detta. Jag vill bara att allt ska bli bra igen. Jag vill se leendena igen. Jag vill känna glädjen i maggropen. Den där nästan förälskade känslan i hela kroppen. Jag vill att vi ska bli lyckliga igen!

Alla barnsliga beteenden. Jag vet att människor i stress kan bete sig konstigt och jag har läst psykologi. Men inte trodde jag väl att de värsta skräckexemplen skulle dyka upp i min värld, allihopa! En efter en. Kommer man väl underfund med den ena nässlar sig nästa in. Jag orkar inte mer. Kan man någonsin lita på någon människa?