Jag har just gått och lagt mig. Mamma sitter kvar ute på altanen med sin dator. I vanliga fall brukar det alltid vara hon som är först i säng.

Jag ligger och tänker på när man var liten och ens födelsedag närmade sig. Hur man räknade dagarna och hur det tycktes helt omöjligt att somna kvällen innan. Det kändes i hela kroppen. En känsla som jag idag inte kan jämföra med annat än den lycka man kkänner när man får vara riktigt nära någon man älskar. Jag tänker att det krävdes mindre för att framkalla den där lyckan då. När man var liten. Det är som att känslorna var närmare då. Kanske har man blivit härdad. Inte bara så att man har längre till tårar utan även längre till skratt och lycka.

Nu kanske det inte är den där kvällen-innan-känslan som gör att mamma inte känner sig redo för sängen än. Men jag hoppas ändå att hon får en fantastisk dag imorgon. En fantastisk födelsedag!

Godnatt!