Jag sitter och tittar på en film. Den handlar om en kille som fått husarrest. Jag känner mig lite som honom. Trots att jag egentligen är friare än någonsin så känns det som om jag sitter i husarrest. Som om jag inte får göra någonting. Inte träffa någon. Egentligen är det ju bara så att jag inte har något att göra. Eller någon att träffa. Alla jobbar ju. Eller bor för långt bort.
     Jag trodde att detta skulle bli det bästa sommarlovet någonsin. Det är ju trots allt mitt livs sista. Jag trodde att det skulle vara fullt upp. Att var dag skulle springa förbi och att minnena skulle vara fyllda med skratt och glädje. Dagarna kryper fram men veckorna rusar ändå förbi. Inte heller detta lov kommer vara för evigt. Och vad har jag gjort? Hur kommer jag minnas mitt sista sommarlov? Som den där sommaren jag spenderade inne. Den där sommaren jag var totalt isolerad från omvärlden. Den där sommaren jag hade så tråkigt att jag emellanåt trodde att jag blivit mentald sjuk?
    Visst har jag haft riktigt bra stunder hittills under sommaren. Under de stunderna känns det som att det helt klart är värt tristessen. Men perioderna mellan. Ja, som just nu. Det är svårt att försöka framkalla den där känslan som gör att jag känner att det är värt väntan. Det är som att jag glömmer bort vad jag väntar på. Varför det är värt det. Jag är så sjukt trött på att vänta. Väntar man för länge med att ta nästa steg kan man bli stående på ett ben resten av livet.

Imorgon är det måndag igen. Alla går tillbaka till jobbet. Jag sover länge, äter, tittar på tv, äter lite till. Sen sover jag igen. Väntar. Det är det enda jag gör. Som varje lov. Väntar på att det ska börja. Men tanken slog mig ikväll att, det drar nog aldrig igång.

Nu ska jag fortsätta titta på filmen. Har gjort iordning två knäckemackor med kryddost och skinka. Jag har ju ätit oavbrutet sedan jag vaknade idag så varför bryta det mönstret? Ska nog hämta ett glas mjölk också.

Godnatt!