Det blev ingen cykeltur. Det blev lite mer prat med Amanda istället. Det behövdes. Vi har inte pratat på väldigt länge. inte ordentligt.
     Vi pratade om att det var slumpen som sammanförde oss. Jag ville aldrig gå på JENSEN. Min första kommentar när jag kom ut frpn det första öppna huset var "aldrig i livet". Jag gillade inte alls konceptet. Och att gå i skola i Västerås. Västerås av alla ställen?! Nej, det var inget för mig. Jag ville gå på Östra Real. Det var inget mer med den saken. Jag skulle läsa juridik. Juridik fanns inte på det där Jensen.
     Östra Real var en kommunal skola. Kommunala skolor tar in elever från sitt län. Jag bodde i Västmanland och Östra Real ligger i Stockholm. Västmanland sa nej. Jag fick ett nej. Jag skulle inte hamna bland de sökande till Östra Real. Det skulle kräva en flytt. En flytt eller en ändrad adress. Båda innebar kostnader som var alldeles för höva. Det innebar ändringar som var alldeles för omständiga. Jag sökte till JENSENgymnasium.
     Hade jag blivit intagen till Östra Real hade jag aldrig träffat Amanda. Jag hade fortfarande gått runt och trott att min själ blivit felplacerad i en allt för ung kropp. I fel tidsepok. Och i helt fel verklighet. På något sett har vi lyckats komma varandra så otroligt nära på så kort tid. Det måste varit en meningsfull slump som gjorde att jag ändå sökte till JENSEN, skolan jag aldrig ville sätta min fot på. Det måste varit meningsfull slump som gjorde att vi träffades och att vi insåg att vi var gjorda för varandra.
Kanske är det så. Att när två människor är just gjorda för varandra så ser universum till att de möts. Även om det kan kräva att drömmar krossas eller själar skadas. Om det är meningen så ser en meningsfull slumt till att de förs samman.

Amanda är en människa som jag idag inte vet hur jag sulle klara mig utan. En sån där vän som kan se rakt in i ens själ. Som man behöver. Hade jag inte valt JENSEN som andrahansdsval hade jag aldrig träffat henne. Hade jag då kännt hålet i min själ? Eller hade jag fortfarande gått runt och trott att jag visste hur livet var. Hur verkligheten skulle vara?

Det blev som sagt ingen cykeltur. Inte somnade jag heller. Nu ska jag gå och göra iste och hoppas på att sömnen snart kryper sig på. Imorgon väntar ännu en tom dag som ska fyllas med något. Jag önskar att jag kan gå upp lite tidigt så jag kan somna imorgon kväll. Nätter är plågsamma.

Godnatt!!