Vad gör man när allt bara faller? När det man trodde på visar sig vara något annat? När ens verklighet stagnerar och det känns som man bara går och väntar på att allt ska gå tillbaka till det vanliga. Att allt ska bli som det var. Att allt ska bli bra. Vad gör man då? Är jag bara naiv som tror att allt ska kunna bli bra? Att allting ALLTID ordnar sig? Har jag gått runt och väntat helt i onödan och bara orsakat mig mer lidande genom att hålla kvar tanken av att åter få uppleva det som var. Det sägs att det sista som blev kvar i Pandoras ask var hoppet. Och det kanske är så. Vår ask har öppnats och nu är det det där lilla kvar på botten. Det där sista som är så svårt att släppa. För det sista som överger en är hoppet. Asken kan inte bli tom så om allt annat töms ut så finns alltid hoppet kvar på botten. Naiv eller inte så är det tungt, även en ask som bara har lite fragment kvar på botten kan vara tung som en sten på ens svaga axlar. Det är då man måste tänka på innehållet. Hoppet finns alltid där och så gör även de man älskar. Så när den där bördan känns tom och just hoppet känns som dumhet så finns de närmaste alltid där och hjälper till att bära. För den man älskar överger man inte. De man äskar överger man inte. Så länge inte asken är tom så behöver vi någon att bära den med. Jag hade lovat mig själv att sova tidigt ikväll, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Livet tar oanade vändningar ibland och precis som jag igår trodde att jag idag skulle sova vid den här tiden, så trodde jag för två månader sedan att livet började reda ut sig. Att de kriser som jag och mina närmaste gått igenom de senaste åren började falna, som ett minne som tynar bort likt en mardröm man kämpar för att glömma. Jag trodde att allt var påväg att bli bra. Nu sover inte jag nu och förmodligen inte vid den här tiden imorgon heller. Men min ask är inte tom och jag lever på hoppet.Vare sig det är naivt eller inte så vill jag tro att allt kommer gå uppåt igen. Jag och min familj bär tillsammans och även om våra askar är olika tunga så hjälps vi åt. För den man älskar hjälper man bära, och när asken är tom, då hjälper man till att fylla den igen!