Vaknade och gick upp som vanliget. Men i bilen påväg till bussen började jag känna hur den skärande huvudvärken började krypa sig på. När mamma släppt av mig och jag kommit in på stationen märker jag att en av de saker jag länge varit mest rädd för börjar hända igen.
     Halva synfältet på höger öga hade smyckats med något som kan liknas med myrornas krig, fast i sicksack-format. Jag insåg då att det var migrän jag började få. Det var ett SÅ olägligt tillfälle.
     Mamma hade ju redan hunnit åka för att lämna in sin bil på Volvo så hon skulle inte kunna vara tillbaka fören om ett par timmar. Så mitt enda alternativ var då att sätta mig på buss 115 och hoppas på att jag skulle vara så pass klar i huvudet att jag skulle kunna ta mig av bussen vid rätt plats och överhuvudtaget hitta till skolan.
     Trots att jag knappt minns något av tiden mellan det att jag satte mig på bussen och att jag befann mig på en bänk i skolan så vet jag att det gick rätt bra. Jag har inte hört något om att jag vält något fruktstånd eller kastat ur mig några opassande ord.
     Som sagt, jag hamnade på en bänk, eller i vår skola är det snarare en soffa. Mina underbara vänner tog så bra hand om mig att jag knappt minns något av morgonen heller. Första lektionen däremot.. Jag satt längst fram. Inte ett särskilt strategiskt drag när det är coach som gäller. Lärarnas skärande röster som ältade om enkätresultat. Någor jag inte alls intresserade mig för i den stunden. Mitt största fokus låg på att hindra ljuset från att nå mina hornhinnor. 
     Underbart nog så går jag ju på Jensen och just i den där stunden älskade jag verkligen det faktum att vi har mental träning varje dag. Total tystnad. Och det bästa av allt: Amanda Uras masserade mig! Det var som om all smärta bara svävade iväg. Jag kände mig fri som en fågel...under tre minuter. Den mentala träningen var över och det var bara att återgå till arbetet..
     Vi satte oss i ett nersläckt rum(som även för migränfria kan anses som rättså mysigt en tidig tisdagsmorgon) och ringde runt för att försöka få tag i ett företag som kan före oss med skolväskor.
     Jag klarade dock inte mer och efter att ha fått tag i ett bra väskföretag så hade jag fått nog. Mamma fick komma och hämta mig.
     Jag var hemma vid tolv och gick raka vägen och la mig. Vaknade inte förän vid sju då mamma väcte mig och sa att det var mat. Hade då sovit bort nästan allt det onta. Bara en liten kniv kvar strax ovanför örat. Acceptabelt.

Hm..läste du verkligen allt det där? Om du gjorde, duktigt. En helt historia om en dags migrän, inte alla som klarar av utan att avlita i tristess;)
     Nu ligger jag iaf i sängen och ska sova lite till. Hoppas på en bättre dag imorgon!

Godnatt!