Jag minns knappt när jag skrev ett inlägg senast! Men här kommer ett litet livstecken :)

Den senaste tiden har varit ganska jobbig. Men samtidigt väldigt lycklig.
Skola, jobb och identitetskris har dragit ner mig i någon sorts depression. Jag är trött hela tiden och känner mig ständigt nedstämd. Ingenting känns roligt och jag jag har svårt att hitta någon motivation.. En bra sammanfattning av mina känslor är likgiltighet.

Förra veckan köpte jag iaf en ugn vilket inneburit att jag kunnat börja laga riktig mat. Efter nästan ett år utan ugn smakade en hemmagjord pizza helt underbart! Och idag gjorde jag en pastagratäng :) det kanske låter som en löjlig grej men det är precis en sån liten grej som kan göra så otroligt mycket när livet i allmänhet känns trist.

En annan sak som ger ljus i mitt liv. Det är min Love. Han peppar mig når jag tappar hoppet och kramar mig när jag behöver värme.
Jag vet inte hur många gånger jag varit beredd att kasta in handduken och flytta hem till mamma igen. Men då ger Love mig en ordentlig spark i baken så att kämparglöden tänder till igen.
Självklart är det jobbigt att jag bara får träffa honom på helgerna. Men det kan nog vara lite bra också. Jag får fokusera på skolan i veckorna och han kan få sakna mig lite;)(själv har jag ju min ugn;)...). Varje helg blir som en liten weekend där jag får chans att taggs ner och miljöombytet hjälper till att rensa hjärnan lite.
Hade jag inte haft honom hade jag kanske lagt ner lite mer energi på det sociala livet här i Uppsala. Men jag tror nog att det ger dig med tiden det också. Jag har trots allt en hel del vänner här så om jag bara vill så skulle jag helt klart kunna spendera en helg eller två här i stan. Men det har jag faktiskt ingen lust med. Jag kan leva uppsalalivet i veckorna men på helgen är det verkligen skönt att komma it på landet, långt bort från alla akademiker och finrum. Visst gillar jag universitet och att umgås med eliten är inte alls dumt. Men det som sägs om att Uppsalas juriststudenter är duktiga på att skryta är verkligen sant. Så att träffa lite folk på en mer avslappnad nivå är inte så dumt.

Jag är själv ganska skrytigt av mig. Jag försöker att inte aktivt skryta, men jag älskar verkligen att vara bäst!! Och att bo i säkert en av landets mest utbildade städet gör att den där "bäst-kicken" är svårare och svårare att uppnå. Det är nog en av de största anledningarna till att jag inte riktigt känner mig motiverad i skolan.. Jag är ju aldrig bäst längre. Men det är ju något jag måste vänja mig med. Går man i en klass där alla är vana att vara bäst så får man nog vara beredd att ta ett steg tillbaka. För även om man någon gång råkar vara ganska bra så är det svårt att få bekräftelse när alla bara går in för att vara bättre.
Visst känns det löjligt att jag tappar motivationen bara för att jag inte är bäst. Men det är ju en ganska enkel psykologi. Mycket vill ha mer. Men just nu går jag på avvänjning. Kanske blir jag lite mer solidarisk efter några år här. Jag har ju trots allt fått höra för tidigare att jag är en självisk bitch som ser ner på folk. Kanske blir lite av en wake up för mig detta! Och förhoppningsvis kommer jag ut i världen om fyra år som en bättre och starkare människa!
Det kommer inte vara en dans på rosor, men jag har ju ett otroligt stöd från min familj och speciellt My Love!

Jag borde förmodligen läsa igenom detta innan jag trycket på publish...men det orkar jag inte. Så håll tillgodo! Mer än såhär kan jag nog inte öppna mig. Men från och med nu hoppas jag att jag kommer hit lite oftare så jag inte behöver göra då stora utsvävningar varje gång!

Godnatt!